Vet ni den där känslan när man bara borde glömma någon och låta denne försvinna ur ens liv, men man bara inte kan? Personen gör en ledsen, förvirrad, besviken och orolig, men samtidigt är det något som gör att man bara inte kan släppa taget.
Fatta förvirringen.
Vad ska man lyssna på? Hjärtat eller magkänslan? Hur vet man om beslutet man tar är rätt? Hur långt ska man vara beredd att gå för en annan människas skull?
Det är märkligt det där, att trots att en person (utan att denna själv vet om det) utsätter en för så mycket väntan och osäkerhet så är det ändå något, tydligen väldigt starkt, som gör att man inte kan släppa. Och det är det som ställer till det. För utan det hade det ju varit mycket enklare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar