Hur går deffen?

Jag är inne på dag 4 på deffen och hittills känns det bra! Lite hungrig har jag varit men det har jag räknat med. Överlag så känns schemat bra och jag får äta sånt jag tycker om. Tjuvvägde mig imorse och ca 1 kg har farit under dom första dagarna (man tappar alltid mera i början på en diet eftersom man tappar vätska). Så det är bara att kämpa vidare!

Träningen rullar också på. Har inget speciellt antal träningar jag ska hinna med per vecka, utan kör på enligt hur jag har tid och ork. Den här veckan blir det två korta löprundor och åtminstone 3 gympass.

Häromdagen så filmade jag några övningar på gymmet. Jag har alltid tyckt/trott att jag har bra teknik i marklyft, men så filmade jag och såg att det nog inte alls var så bra som jag trodde! Axlarna faller väldigt mycket framåt (vilket jag iofs nog vetat) och höften hänger inte riktigt med. Så ikväll blir det teknikpass för ryggen på gymmet!

Bort med det dåliga och in med det nyttiga!

Det är så skönt att helgen är över och att deffen startar imorgon! Jag har inte alls mått bra av allt socker. Magen har varit upp och ner, en finne ploppade upp från ingenstans, jag har känt mig trött och håglös. Så vill jag inte vara!

Så imorgon börjar det. Matlådor, matlådor och matlådor. Men det ska bli skoj! Jag är riktigt taggad och längtar efter att sockret är borta ur kroppen igen. Det har inte alls gjort mig gott. Tvärtom.

Nu kör vi!

Nya löparpjucks

Jag fick ett presentkort på Sportia i julklapp och har funderat till och från vad jag ska köpa för det. Träningskläder känns onödigt att köpa där då dom är så dyra och jag inte behöver värsta märkesgrejerna när jag gymmar. Duger bra med H&M:s kollektion!

Häromdagen var jag till Sportia och tänkte kolla på ett par tunnare utebyxor då dom jag har nu håller på att falla i bitar. Jag hittade ett par snygga men dom fanns inte kvar i min storlek :/ Letade upp dom på nätet och på Sportias hemsida så fanns dom i min storlek och till halva priset! Så beställde dom därifrån istället, tyvärr kunde jag dock inte använda presentkortet via hemsidan.

Bestämde då istället för att köpa ett par ordentliga löparskor med ett bra stöd. Sportia hade ett par Asics på specialpris nu i helgen och eftersom jag haft Asics förut och varit jättenöjd med dom så bestämde jag mig för att åka och prova. Dom kändes helt okej så dom följde med mig hem.

Åkte direkt iväg för att provspringa dom. Tog hundarna med och åkte till en skogsväg här i närheten och tog en kort runda. Dom var helt annorlunda att springa med än dom Adidas jag haft nu, betydligt tyngre på foten men mycket bättre dämpning! Tiden var inte speciellt revolutionerande men det hade jag inte förväntat mig heller. Nya skor och ojämnt underlag. Testade springa några meter på asfalt också och det kändes bra! Dessutom kände jag inget av min höft som har krånglat ett tag så kanske är det skorna som gjort att jag fått ont förut! Ska bli spännande att prova dom på asfalt också.

Socker= gift.

Jag valde till slut att köra en lite friare helg med godis och så, bara för att utmana mig själv att sedan kunna svänga tillbaka till rätt kost igen. Men efter 18 dagar helt utan socker så var just socker det sista kroppen behövde..

På jobbet på dagen åt jag lite memma och ananaspaj till efterrätt och eftermiddagskaffet. På rygg- och axelpasset på kvällen var jag totalt trött och håglös! Om det berodde på sockret i kroppen eller på att jag bara hade en dålig dag vet jag inte, men jag tror på att sockret gjorde sitt.

På kvällen var jag egentligen inte alls speciellt sugen på det lösgodis jag hade hemma, men valde ändå att parkera i soffan och mumsa på lite godis till Let's dance. Jag åt lite men sen var jag inte sugen mer. Somnade på soffan och vaknade mitt i natten alldeles svettig. Det berodde förstås delvis på att jag låg fullt påklädd under en tjock filt, men jag vet sedan tidigare att jag börjar svettas alldeles otroligt mycket om jag ätit mycket godis.

På morgonen när jag vaknat och gick ut med hundarna så kände jag mig bakfull och snurrig. Jag är inte ett dugg sugen på godis nu och det är verkligen revolutionerande för att vara mig! Kanske jag äntligen börjar komma över mitt grava sockerberoende!

Kostschemat är nu färdigt och jag känner mig riktigt nöjd med det. Det känns som supermycket mat och jag har flera gånger undrat om jag räknat ordentligt fel nånstans, men det har jag inte. Man kan helt enkelt äta mycket mer när man väljer rena och nyttiga råvaror! Nu är det bara handlandet kvar och att preppa lite matlådor. Jag är taggad!

En progressionsbild på rygg och axlar. Den övre bilden är från december 2013 och den undre från mars 2016. Nog har det allt hänt en del på några år och bättre ska det bli! Ska spännande att se vad som döljer sig under späcklagret!

Ett bra utgångsläge

Det känns som att jag har ett ganska bra utgångsläge just nu till att starta en deff. Jag har ätit i princip normalt ett tag, absolut inte legat på underskott och hållit mig viktstabil. Det betyder att med rätt kost borde det gå rätt så smärtfritt att dra ner lite på kalorierna.

Jag började fila på mitt kostschema idag och tror det kommer att bli riktigt bra! Detta är det tredje deff-schemat jag gör, och alla har varit upplagda på olika sätt. Roligt att experimentera och prova sig fram lite!

Förutom kosten så har även träningen gått bra. Jag har haft bra med energi och har tagit flera nya personbästa, bland annat i marklyft och knäböj. Styrkemässigt känns det bra att starta deffen nu, lite starkare och lite coolare än förut. Ska bli skoj att se vad som händer!

Och nej, jag vet fortfarande inte hur jag ska göra under påskhelgen. Godis eller inte godis, det är frågan?

Nu börjar vi om.

Efter att inte ha uppdaterat bloggen på evigheter så fick jag plötsligt lust att skaka liv i den ordentligt igen. Alltså inte bara skriva nåt enstaka inlägg då och då, utan faktiskt uppdatera regelbundet. Denna blogg skulle då först och främst rikta in så på träning, kost och hälsa.

Efter att ha tampats med ätstörningar till och från i ca ett år så känner jag att jag nu börjar få en någorlunda jämn nivå på mig själv. Inga enorma hetsätningar på länge och nu har jag dessutom varit helt sockerfri i 16 dagar! Det känns som att det börjar ta sig. Det har gått ovanligt bra att köra sockeravgiftning faktiskt. Trodde det skulle vara kämpigare. Men det handlar helt enkelt om att faktiskt bestämma sig!

Tanken var att jag skulle köra "socker-detox" (tycker inte om att använda ordet detox då det är så överhypat och missförstått) i nästan 3 veckor fram till påsk, alltså ytterligare 2 dagar och sedan kunna äta godis och memma under helgen. Tanken har känts helt ok ända tills nu. Nu börjar jag tvivla lite. Kommer jag klara av att återgå till det sockerfria livet efter helgen, eller kommer jag att hamna tillbaka på ruta 0 igen? Tänkte köra igång en deff efter helgen men hur klarar jag det efter en helg med en massa gott? Just nu känns det som att jag självklart fixar det, har jag bestämt mig så har jag! Men jag känner ändå mig själv så pass bra vid det här laget att jag vet att jag kan ha ett helt annat tänk när helgen är över.

Så nu är den stora frågan; ta risken och njuta av gott under helgen, eller slänga bort den stora godispåsen som ligger i skåpet och fortsätta köra sockerfritt hela vägen fram till deffen?

Hur skulle du göra?

Perspektiv

Mitt i allt ältande av mina problem så är det bra att få lite perspektiv till saker och ting. Folk dör i cancer. Men folk överlever också cancer! Herregud, om folk vinner över cancer så kan jag vinna över mina ätstörningar. Lätt som en plätt.

Okej, det är ju inte lätt. Inte alls. Det är en jäkla pärs. Men det är iallafall lättare än att vinna över till exempel cancer. Som sagt; perspektiv. Klart jag ska klara av detta!

Nu när jag ser på det hela med lite andra ögon än tidigare så ser jag också flera lösningar. Fler sätt att tackla mina tankar och handlingar. Nu är det dags att lägga i en annan växel och köra hårt! Och tänka på perspektiven. Cancer vs ätstörning. Vinna vs försvinna. Leva vs dö. Vilket ska jag välja? Vilket väljer du?

Enjävladag

En riktig skitdag. En riktigt, riktigt, riktigt jävla skitdag. Hatar dessa dagar, när hjärnan arbetar på högvarv och kroppen sen bara lyder de dårskaper som kommer fram. Det blir bara värre. Snart kan jag inte kontrollera mig själv alls längre.

"Idag var sista gången", tänker jag. "Imorgon ändrar jag mig. För alltid". Varje jävla gång. Och varje jävla gång skiter det sig. Jag fattar inte hur jag kan vara så jävla vek?! Och impulsiv. Och odisciplinerad. Och allmänt bara så jävla dum i huvudet!?

Det blev ett "jävla-inlägg" det här nu. Ber om ursäkt för det. Bara för det så säger jag det en gång till.

JÄVLA SKIT!

Om att våga ta risker

När jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Åland så började jag leta jobb, och fick ett. Jag började där den 1 september, men insåg väldigt fort att jag inte alls trivdes där. Det var inte mitt sätt att jobba och jag mådde dåligt varje dag, före, under och efter jobbet.

Jag funderade fram och tillbaka vad jag skulle göra. Jag ville inte arbeta kvar på en arbetsplats där jag inte alls trivdes, men jag kunde ju inte heller bara säga upp mig. Jag måste ju ha ett jobb! Jag har ju hyra som ska betalas, lån som ska amorteras och hundar som ska ha mat och omsorg.
Dock så är ju vårdbranschen väldigt tacksam på det viset att det finns allt som oftast jobb, bara man är villig att ta alla dom där passen som ingen annan vill ha och kanske hoppa runt på flera olika ställen för att få ihop tillräckligt mycket pengar för att klara vardagen.

Jag valde till sist att ta risken. Jag sa upp mig efter bara en månad. Utan ett annat jobb i bakfickan. Jag hade ju ändå två veckors uppsägningstid så jag hade lite tid att leta annat. Efter första den veckan blev jag sjuk, och låg däckad i 2 veckor. Lite skönt tyckte jag att det var, för jag slapp ju gå till det jobbet som fick mig att må så dåligt. Men jag hade varken ork eller tid (eller ja, tid hade jag ju nog när jag bara låg hemma, men jag kunde inte ta mig nånstans när jag var så krasslig) att leta annat jobb.

Jag var på ett par arbetsintervjuer, men fick inte jobben. Jag fick ett jobb men valde att inte ta emot det då det inte kändes rätt (varför byta från ett dåligt jobb till ett annat liksom). Jag ringde runt till flera olika arbetsplatser på Åland och erbjöd mig ställa upp som inhoppare.

I ungefär en vecka hann jag vara arbetslös. Sen blev jag erbjuden ett kort vikariat som förlängdes till årets slut. Kort därefter blev jag erbjuden ett vikariat som skulle räcka lika länge som vikariatet på min första arbetsplats, där jag inte trivdes, hade gjort.

På min nuvarande arbetsplats trivs jag superbra. Jag har trevliga arbetskamrater, sättet att arbeta på faller mig i smaken och det är roligt att gå till jobbet varje dag! Tänk om jag inte hade tagit den där risken? Då hade jag varit kvar på en arbetsplats jag inte gillade och säkert mått fruktansvärt dåligt. Våga ta risker och lita på magkänslan!

En andra chans

Jag är en person som tycker att alla människor förtjänar en andra chans. Man kan säga att jag är godtrogen, eller så kan man säga att jag bara är blåögd och naiv. Hur man än väljer att tolka det så är det en människosyn jag har, och alltid kommer att ha. Jag tror att alla människor kan ändras om man bara ger dom en chans. Tyvärr är det ju inte alltid så och det är inte bara en eller två gånger jag blivit besviken.

Däremot så håller jag stenhårt fast vid en sak; enough is enough! När det är slut så är det slut, då finns det inga ursäkter. Dock kan det vara svårt ibland, för trots att jag vet att det inte finns nåt jag kan göra mer så vill jag ändå tro att det kan finnas det. Det är inte alltid lätt att dra en gräns mellan vad som kanske kan bli bra och vad som inte kan det. Men det är absolut nånting jag måste bli bättre på att göra, för att slippa stora svek gång på gång. Ibland kanske det även skulle vara bra att inte ens försöka sig på den där andra chansen, för det är inte värt det. Det bara ställer till det och gör allt svårare att reparera.

Nog svamlat om detta. Ha en underbar dag!

Ett inlägg om en pappa

Inlägget här nedan är kopierat från mina andra blogg och skrivet på fars dag 2015.  Jag valde att publicera det även här då det är ett väldigt djupt inlägg och något jag vill lyfta fram.

 

Kan man sakna något som man aldrig haft?

Idag ska jag skriva ett inlägg om något som inte alls har med hundar att göra, men eftersom det är fars dag idag så är det relevant för dagen och jag tänkte dela med mig av lite tankar.

Jag har inte firat fars dag på många, många år. Inte sedan jag var riktigt liten. Detta för att jag inte har någon far att fira, Jo, han finns, fysiskt, han lever alltså. Men han finns inte, och har i princip aldrig funnits, för mig.

Jag vet egentligen ingenting om min pappa. Jag vet vad han heter, ungefär när han är född och vem hans föräldrar, det vill säga mina farföräldrar, är och var (min farfar dog för 5 år sedan). Det är ungefär det. Jag vet att från att jag var runt 5 år gammal så har jag träffat honom en gång. EN gång.

Jag vet att han och mamma separerade när jag var liten, något runt 3 år tror jag. Jag vet att jag träffade min pappa till och från de första åren efter detta, men sedan avtog det. Då förstod jag inte varför. Jag förstod inte heller varför mamma och han inte fortsatte att leva ihop. 

Jag vet att han brukade ringa mig varje födelsedag och någon gång runt varje jul. Men det avtog också.

För mig var det det en helt främmande man som ringde. Någon som kallade sig pappa. Någon som aldrig funnits där för mig, som inte sett mig växa upp och varit den där manliga förebilden jag kanske hade behövt. En man, som  kunde vara vem som helst, som kallade sig pappa. Pappa? Vad betyder det egentligen?

Jag har många gånger undrat om just bristen på en mansperson i mitt liv under min uppväxt har påverkat mig på något vis. Vem skulle jag vara om jag hade haft en pappa att växa upp med? Hade jag sett livet med andra ögon?  Hade jag gjort andra beslut?

Jag undrar vilket som är värre; att ha haft en pappa men mistat honom, eller att aldrig ha haft en pappa? Jag tror att det första alternativet är värre. För man kan ju inte sakna något man aldrig haft. Eller kan man?

Jag träffade honom när jag var 15 år gammal. Min pappa. En man som stod där i hallen hos min halvbror. Han såg precis ut som på de bilderna jag sett på honom, men det var det enda jag kände igen. Hur ska jag bete mig mot honom? Hur beter man sig mot en pappa? Hur beter man sig mot män överlag? För mig var han vem som helst. Ordet pappa hade ingen som helst innebörd.

När jag var yngre så funderade jag mycket på min pappa. Varför träffade jag honom inte? Varför kom han inte och hälsa på mig? Varför fanns han inte här med mig? En pappa ska väl finnas där för sina barn?

Idag har jag slutat fundera. Jag har slutat bry mig. Efter så många år utan någon som helst kärlek, empati, kontakt eller något annat så fanns det inget att kämpa vidare på. Att ringa en eller två gånger per år efter att tagit någon sup för mycket och säga att man älskar sin dotter är inte kärlek. Det är inte den typen av kärlek jag vill känna av någon som ska kalla sig min pappa. Nä, då kan det lika gärna vara.

Idag har jag sagt upp kontakten helt. Jag vill inte ha kontakt med någon som inte har ställt upp för mig. Kanske är det rätt beslut, kanske är det inte. Men det är mitt beslut.

Trots det så kommer det ibland dagar då jag funderar. Funderar på hur livet hade sett ut om jag hade en pappa. En manlig person att se upp till, någon att fira på fars dag. Jag funderar också på min egen framtid. Kommer mina eventuella framtida barn att ha en far? Kommer dom att få fira fars dag? Kommer dom att ha en manlig förebild i sina liv?

Det känns lite märkligt. Att ha något men ändå inte. Jag vet att jag har en pappa men jag vet inte vem han är eller vad han betyder. Han är bara någon på fem bokstäver. Vem som helst.

När man inte vet vad man ska göra

Vet ni den där känslan när man bara borde glömma någon och låta denne försvinna ur ens liv, men man bara inte kan? Personen gör en ledsen, förvirrad, besviken och orolig, men samtidigt är det något som gör att man bara inte kan släppa taget.

Fatta förvirringen.

Vad ska man lyssna på? Hjärtat eller magkänslan? Hur vet man om beslutet man tar är rätt? Hur långt ska man vara beredd att gå för en annan människas skull?

Det är märkligt det där, att trots att en person (utan att denna själv vet om det) utsätter en för så mycket väntan och osäkerhet så är det ändå något, tydligen väldigt starkt, som gör att man inte kan släppa. Och det är det som ställer till det. För utan det hade det ju varit mycket enklare.

Nygamla bloggen igång igen!

För ett tag sedan så lade jag ner den här bloggen, och startade istället min nya blogg RETRIEVERTASSAR som är inriktad enbart på hundar.
Dock så är jag en person som tänker, funderar och överanalyserar väldigt mycket, och alla dessa tankar måste jag få skriva ner emellanåt. Så då bestämde jag för att "återskapa" min gamla blogg och låta den vara ett forum för mina tankar och åsikter.

Här kommer jag att tycka till, jag kommer ventilera mina tankar och jag kommer säkert också berätta om extra roliga eller tråkiga saker som händer i mitt liv. Ibland blir det roligt, ibland blir det sorgligt, ibland blir det provocerande och ibland blir det väldigt djupt. Den här bloggen kommer att fyllas med både det ena och det andra! Välkommen hit och enjoy!